Paus
Jag har tagit en paus från bloggen, som kanske märks.
Men helt borta, det är man aldrig.
Leksaksfabrik dömdes för sin tjejjiga och killiga reklam
För att lufta mina åsikter så tycker jag att det är rent ut sagt supertråkigt med könsindelade leksaksbutiker och affärer. Jag har själv en son, och jag fullkomligt kräks på alla dessa kläder med dödskallar, fula plasttryck och deprimerande färgskalor. Men jag avskyr lika innerligt plastiga prinsessklänningar och knallrosa tröjor med volanger. Jag tycker också att det är onödigt med leksaker som så tydligt riktar sig till flickor och pojkar.
Häromdagen ville jag köpa en dockservis till min son, som gillar att pyssla med små koppar och fat. Självklart fanns det bara blommiga, söta serviser med texter som "girly" på. Jättetråkigt!
När jag var liten hade jag aldrig rosa kläder, jag tyckte det var jättefult. Däremot klädde jag mig gärna i blått och turkos, och det gör jag än idag. Jag målade även mitt rum blått. Men jag älskade att leka med Barbie, och första gången jag såg en My Little Pony så tyckte jag att det var det absolut vackraste jag sett.
Min son gillar att ta på sig en kjol när han dansar på dagis. Men han föredrar helt klart bilar och klossar framför mjukisdjur och dockor.
Jag väljer att inte göra en stor sak av det. Han får leka med det han vill ha, och den dagen han kan bestämma själv så får han välja vilken färg på tröjan han tycker bäst om. Tills dess blir det färgglada, härliga kläder i alla regnbågens färger. Som passar både flickor och pojkar!
Anna Anka gillar att vara hemmafru. So what?
Jag måste faktiskt hålla med henne om en sak. Det är intressant att hennes politiskt inkorrekta uttalanden piskar upp en folkstorm, nästan lika stor som när det kom fram att influensa A-vaccinet innehåller kvicksilver. Herregud liksom. Chill-a.
Anna Anka tycker att det är jävligt nice att inte jobba utan ta hand om hushåll och barnuppfostran. Hon lever la dolce vita i Amerikat tillsammans med sin man Paul. Anna Anka säger också vad hon tycker, nämligen att svenska män är katastrofala som byter blöjor, att svenska kvinnor borde ta hand om sig själva mer och att en avsugning var arla morgon är vad en make ska förvänta sig. Det handlar om att ge och ta, menar Annika Anka. Inte bara kräva, som vi svenska kvinnor.
Det jag stör mig på är egentligen inte vad Anna säger - även om jag verkligen inte håller med henne i allt. Det jag stör mig på är att folk blir så fruktansvärt förbannade. Att hon ska grillas i talkshows, att hon ska icke välkomnas till kvinnoförbund, att hon ska hånas och bespottas och avskys. Varför är det så fruktansvärt att en kvinna tycker som hon? Varför är det så oerhört provocerande?
Om en kvinna vill gifta sig rikt, leva lyxliv och skippa allt vad karriär heter så får hon väl göra det! Det är stenåldersaktigt, och väldigt unket ibland, men låt henne hållas! Det är väl det vi kämpat för i Sverige, att var och en ska få leva det liv som den vill - eller? Kanske gäller friheten bara de kvinnor som väljer att arbeta heltid, låta männen ta pappaledigt och absolut inte offra sina dejter med tjejpolarna för ett familjelivs skull? DET tycker jag ör omodernt. Har vi bara plats för en sorts kvinna i Sverige?
Jag tycker det är skitkul att Anna Anka slänger alla dessa opassligheter i fejset på folk. Det bevisar ju hur fjantiga vi är, och hur lika vi måste tänka och tycka. Så fort någon kommer med något som inte passar i mallen så går folk upp i spinn. Det är fascinerande, och väldigt väldigt svenskt.
Sedan kan jag avsluta med att jag ibland känner att det inte är så jävla bra grej att båda föräldrarna jobbar heltid med små barn. Det är inte kul att gå upp sex varje dag, jobba till fem, laga middag och stupa i säng klockan nio. När har man tid att rensa ur kylskåpet, byta lakan eller ha sex med sin man? Typ aldrig. Det är inte så kul.
Fast å andra sidan skulle jag aldrig, aldrig kunna tänka mig att skippa arbetandet. Jag älskar att arbeta. Så det skulle nog få vara Nene som blev familjens Anna Anka, och jag körde Pauls karriär-och-kommer-hem-till-middagen-serverad-roll. Undrar vad Anna skulle tycka om det?
Dit jag vill åka just nu
Tarifa, Spanien
Att leva livet till max
Live live to the max.
Det var en slogan i en pepsi-reklam på 90-talet. Jag har aldrig gillat Pepsi, eller läsk över huvudtaget, men den meningen etsade sig fast i mitt sinne. Leva livet. Till max. Jämt.
När jag började gymnasiet så svor jag att jag aldrig mer skulle vara den där "vanliga" tjejen. Den grungeiga, enkla stilen som gällde stod mig upp i halsen. Jag ville vara kvinnlig, vuxen, snygg. Jag ville inte längre tveka inför att köpa skorna med de högsta klackarna eller känna mig dum och annorlunda i en ny, fräck frisyr.
Det var en vändpunkt i mitt liv.
En galen tid.
Jag minns att jag hånfullt tänkte på min tid på högstadiet; aldrig mer tillbaka.
Från och med nu skulle jag och mina vänner suga ut det bästa av livet. Inte nöja oss med att vara en i mängden, rädda, oerfarna. Vi skulle smaka på livet, testa det, kasta oss ut för varje bergodalbana.
Många gånger tänkte jag, när jag gjorde något galet, att nu var jag en erfarenhet rikare. Jag samlade på allt, för en dag skulle jag skriva en bok.
Och vad kan inte vara bättre då än att ha levt livet fullt ut?
Baby Brianna
Igår snubblade jag över ett hemskt klipp om baby Brianna, en sexmånaders bebis som misshandlades till döds av sin egen familj. Jag förstår inte varför jag inte bara stänger av, klickar ner, när jag hittar sådant på nätet. Istället satt jag kvar och bölade framför Youtube-klippet där polisen berättade om det fruktansvärda fallet. Bilderna på den lilla blåslagna kroppen kommer alltid finnas kvar på min näthinna.
Kommentarerna till klippet var fulla av hat, äckel, ilska och förtvivlan. Den stora frågan "varför?" kom upp om och om igen. Varför hände detta? Hur kunde modern, fadern och farbrodern utsätta ett oskyldigt barn för denna brutala misshandel? Vad får människor att bli sådana monster, sådana känslokalla och vidriga varelser?
På ett sätt kan jag ändå tycka att det är bra att det har spridits kors och tvärs över Atlanten. Baby Brianna dog, men hon dog inte anonym och bortglömd. Tusentals människors har berörts av hennes öde och kommer aldrig att glömma hennes namn. Jag hoppas att denna uppmärksamhet kan leda till något gott - kanske att omgivning och grannar reagerar när de misstänker att något inte står rätt till.
PMS eller bebis?
Men. Det kan vara PMS. Mellen är på G. Jag är 90% säker.
Gud måste vara en riktig skämtare, som gav oss kvinnor samma symptom för mens som för graviditet. Snacka om att hålla på halster, liksom.
Tomat Jag
Satan också!
Jag har känt mig bra på sistone, säker, trygg. Och så händer det här! Mitt framför chefen och medarbetarna. Jag ser hur de skruvar på sig av min reaktion och allt blir bara tusen gånger värre.
Det värsta är att jag framstår som osäker, oerfaren och flickig. Som att jag inte har något att berätta, liksom.
Idag fortsatte jag prata på om vad jag gör, och drog ut på orden för att inte snubbla. Själva snacket gick bra, men vad hjälper det när man är röd som en tomat?
Hur blir man av med sådant?
Suck.
Mobbare talar ut
Jag tycker att det är bra att han erkänner detta. Det är kontroversiellt att leda ett barnprogram när du mobbat andra barn som liten. Ett mobbarmonster, kan han vara bra för barn? tänker många. Där har vi ett av problemen med varför det är så svårt att komma åt mobbingen.
Vi målar upp mobbare som hjärtlösa, blodtörstiga monster utan känslor. Vi glömmer att de som mobbar är också barn, barn med mjuka kroppar som behöver kramar och är rädda någon gång i bland. Vissa mobbare kommer från svåra hemförhållanden som missbruk och kärlekslöshet, och där är det lätt att förklara mobbingen. Men i de flesta fall är mobbarna helt vanliga barn, kanske något tuffare eller något kaxigare än de andra.
Barn är alltid intressanta att betrakta i grupp. Det finns hierarkier redan där, redan på dagis. De äldre barnen bestämmer och de små ser upp till de äldre. Så är det, så kommer det alltid att vara. Och om ett barn ser andra imponeras av honom, det känns bra. Det kan också kännas bra att reta någon annan för att själv slippa bli en retade.
Jonas tar upp en viktig punkt i sin artikel, och det är de äldre barnens ansvar. Genom åttor och nior som håller koll på de yngre och säger ifrån kan man uppnå stora skillnader. Om en femtonårig kille säger "hörni, sluta tracka Emil nu" så gör det oändligt större intryck än om mossiga gamla svenskaläraren Britta kommer och gastar.
Sedan, om man ska se till skolstrukturen, så är barngrupperna en viktig fråga. Mindre klasser leder till mindre oväsen, mer fokus på varje barn och lärare med mer inspiration.
Sedan har ju, som alltid, föräldrarna det yttersta ansvaret för sina barn. Och om jag skulle se min son stå och reta någon i framtiden, då kan han räkna med att jag drar hem honom i öronen.
Disneyfilmer
Varför är det så mycket våld i dem? Det tänkte jag inte ens på som liten, men gud vad de slår sig och slår varann hela tiden. Lillens favorit just nu, Djungelboken, är från tiden då snubbelhumor var det som gällde. Bonk, bom, stenar i skallen och rullande ögon på bästa Kalle Anka-Piff-och-Puff-stil.
Tyvärr blir det inte alltid bättre med åren. I Ice Age stör jag mig otroligt på den lilla ekorren som har någon slags ångestrelation till den där hasselnöten. Hur han än bär sig åt så mosas han under elefantfötter eller ramlar ut för stup och slår sig platt som en pannkaka. Ha ha ... ha. Liksom. Ska det där vara roligt? Och hur sjutton förklarar man för sina ungar att det är fel att slå, men sedan skrattar sig fördärvad åt teknade figurer som drämmer påkar i varandras skallar?
Och varför ska det alltid vara samma berättelse? Ligger det något slags framgångsrecept bakom, eller? För er som inte hänger med på vad jag menar; här kommer förklaringen av Disneys återanvändningsbara tema.
Tänk er storyn träig/orolig huvudperson som ger sig av på ett ganska ofrivilligt uppdrag med en oönskad färdkamrat. Slutklämmen är ofta att huvudpersonen mjukas upp och blir kompis med sin funny buddy. Så är berättelsen uppbyggd i Ice Age (buttre elefanten, den galne sengångaren Sid och uppdraget att lämna bebin åter). Så är berättelsen i Shrek (Träsktrollet som tvingas ut från träsket av olika anledningar med den knasige åsnan efter sig). Och så är berättelsen i Nemo (den neurotiske pappan måste leta efter sin son och har den glömske fisken Doris efter sig på resan).
Kan ni komma på någon mer?
Har DU barn??
Det är ganska ofta folk blir förvånade, när de får reda på att jag har barn.
Ibland när det pratas barn, på nya jobbet till exempel, så kommer den oundvikliga frågan slutligen till mig.
- Har du barn?
- Ja.
- Jaså?
- En son, tvåochetthalvt år.
Sedan ler de och nickar, lite sådär ahaaaa. Som om de försöker föreställa sig mig slaska med vällingflaskor, torka rumpor och mosa potatis.
Jag vet inte varför folk inte tar för givet att jag har barn. Kanske är det att jag med mina 29 år är yngst i gänget. Kanske är det för att jag har långt, tjockt och lockigt hår och moderiktiga kläder. Kanske är det för att jag inte ser ut som en typisk morsa.
Många gånger känner jag mig annorlunda de andra kvinnorna, mammorna, på jobbet. De har minst två barn var och bor alla i hus. De pratar om trädgårdsproblem och försäkringar och har samma tröja på sig flera dagar i rad.
Jag känner mig inte alls som dem. Mina krukväxter dör alltid tillslut, jag slänger pensionskuverten rakt i papperskorgen och ligger hellre på soffan än plockar svamp. Och någon gång i månaden gillar jag att gå ut och dricka färgglada drinkar och dansa porrigt till Jay-Z.
Men jag tror nog att jag är en lika bra mamma ändå.
Sådetså.
Majjen
I lågstadiet hade vi en väldigt kreativ lärare. Vi kallade honom "Majjen", han var vår magister. Det var en riktig Bullerbyskola, vi var 15 barn i klassen och det fanns endast en etta, en tvåa och en trea. Majjen var en kreativ själ och vi var hans första klass. Jag tyckte att han påminde lite om Kungen, fast något längre och smalare. Han såg varje elevs kunskap och intresse, något som jag i efterhand har förstått är ganska unikt.
Med Majjen hände det alltid saker. Vi fick göra teknad film, vi fick fantisera, vi fick vara barn.
En eftermiddag när vi trodde att vi skulle ha matte eller något annat tråkigt, bestämde sig Majjen för att det skulle bli musiktävling. På ett kasettband hade han ett gäng inspelade låtar som vi fick lyssna på. Det var ingen sång, bara musik, ganska suggestiv sådan med syntinslag och annat elektroniskt. Vi fick döpa låtarna, vi kallade dem "Klicklåten", "Trumlåten", "Trumpetlåten" och sådant. Sedan fick vi rösta, på Melodifestivalvis, vilka som skulle komma till final. Vi lyssnade igen, röstade igen, och efter stor spänning stod vinnarlåten klar. I slutet av veckan fick alla i klassen varsitt inspelat band med alla låtarna, illustrerad framsida av Majjen och med poängsiffrorna uppskrivna.
Jag googlade Majjen en gång, hittade en scannad artikel. Han var gammal och grå, men med samma leende och lockiga hår. Tydligen hade han jobbat en längre tid med något utbildarprojekt för invandrarungdomar. Han hade fortsatt med lärandet efter att vi slutat trean.
Det är jag glad för, och jag hoppas att han aldrig slutade vara kreativ.
Djupt vatten
Men sluta kasta sten för fan
Jag har varit mycket i alla dessa förorter, när man var yngre och mest ville festa och hänga med spännande människor. Den gangster-romantik som flödar är säkert inte mindre idag, tvärtom. Det är snabba cash och brudar och pengar och hemliga telefonsamtal på mobilen. Det är så långt från nio-till-fem-arbeten och kemtvättad kostym som man kan komma.
Och det är bara jäkligt tröttsamt.
Ursäkta mig, alla missförstådda ungdomar därute, men jag har inte den minsta förståelse för er. Jag vet många av er tycker det är så jäkla ballt allt vara förbannad och att göra upplopp mot polisen (symbolen för den vite, översittande auktoriteten som vill forma er in i ett samhälles struktur). Jag vet att många av er bara brinner för spänningen i att det händer något galet, något som vänder upp och ner på allt.
Jag vet, för jag har själv varit i den situationen.
Jag vet också att det finns några därute som verkligen har gett upp. Som inte bryr sig. Som bara är arga och tycker att vad de än gör, så blir det bara fel.
Men det är fan inte rätt sätt att bränna grannens bil. Det går inte att klaga på orättvisor och förtryck i ett land som generellt sett inte förtrycker. Om man vill komma någon vart och göra förändringar så ska man göra det på andra sätt. Vem har lyckats åstadkomma något genom att bränna en bil? Allt ni gör är att solka ner förortens rykte, att solka ner andra invandrares rykte, att förstöra för er själva.
Min sambo är invandrare, kom till Sverige som 6-åring. Han arbetade ett tag med ett slags väktarjobb i nämnda förorter. På grund av att han var invandrare fick han inte problem med de boende, medan hans (svenska) arbetskamrater blev allt från hotade med kniv till slagna. Min sambo blir både trött och förbannad när han hör om dessa upplopp, dessa ungdomar som "hatar polisen". Han har inte någon som helst förståelse för folk som bara sabbar och förstör. Dessa ungdomar förstör för invandrare som arbetar hårt, kämpar och betalar skatt som svenskar. För kriminella invandrare är alltid så mycket lättare att hata än kriminella svenskar.
Mitt råd till dessa ungdomar är, att om de verkligen känner sig bortglömda och förtryckta, att bekämpa sin "fiende" på rätt sätt. Ta ett djupt andetag, läs en bok, skaffa en utbildning, lär er något om landet och lagarna. Sluta skyll ert misslyckande på samhället när vi lever i ett samhälle där alla kan komma någonvart. Att bränna bilar, det är bara att bränna broar. Sina egna broar till framtiden.
Syster
När Lillen däckade på den svindyra soffan lade vi oss i dubbelsängen och pratade. Pratade, som vi alltid gör. Om våra yrken och yrkesval, om vår situation, om våra upplevelser och iakttagelser. Visst pratade vi om männen och familjen, men de brukar aldrig vara i huvudfokus. När jag och min syster pratar är det om världsliga ting, om yrkermässiga tveksamheter och tankar, om våra gemensamma minnen och historia.
Jag är tacksam över att hon finns i mitt liv. Ständigt en timmes bilresa bort. Alltid redo att lyssna på mina upplevelser, tveksamheter och som bensäkert smakråd när jag ska köpa nya skor.
